För två veckor sedan var det med måttlig förtjusning jag läste på hemsidan att vi skulle springa St Hans Extreme Light nu på torsdag. Löpning har aldrig varit något jag varken uppskattat eller varit bra på: två omständigheter vars växelverkan naturligtvis skapar en negativ spiral. Mina dryga hundra kilo har dessutom bidragit att jag har haft känningar i bland annat fötter och skenben när jag ändå har pallrat mig ut i spåret. Man kan lugnt säga att 5 kilometer med 280m stigning tillsammans med kamrater i god form inte kändes som den lättaste saken i världen, och mina löppass de senaste två åren kunde jag räkna på fingrarna.

Pekiti Tirsia lär oss att tro på oss själva och det gjorde jag åtminstone så pass mycket att jag ett par dagar senare bestämde mig för att snöra skorna och springa en runda i syfte att utvärdera dagsformen. Till min förvåning tog jag mig fem kilometer, en distans jag inte sprungit på säkert tio år. En tid på 30 minuter är knappast något att skryta med i löparkretsar, men för mig var det en enorm sak! När jag kom hem plockade jag fram en karta och mätte jag genast ut en runda med den magiska längden av tio kilometer: En rejäl, men kanske inte längre omöjlig utmaning…

Idag kändes allting rätt! Jag var ledig från jobbet och hade spenderat dagen med att jobba undan lite grejer som behövde göras. Efter lite skönt häng i en park med en god vän bestämde jag mig för att testa min runda: se hur långt jag kommer. I ett jämnt tempo tog jag mig framåt. Allt stämde. Ett par gånger fick jag håll men höll ut och sprang genom det. När andningen var jobbig tog jag djupa, lugna andetag; när lårmusklerna spände studsade jag fram. När vinden från havet fläktade svalkade jag mig. När det var tungt log jag. Jag var i rörelse genom en sommarkväll som bara kändes ljummare ju mer jag sprang: under en del när jag sprang genom centrum tycktes till och med trafikljusen vara på min sida: jag var vatten och det fanns ingenting som stoppade mig. Flera gånger brast jag ut i breda leenden i glädjen av att vara i rörelse – och rätt som det var hade jag sprungit hela rundan. För första gången någonsin har jag sprungit tio kilometer!

Jag är inte längre orolig inför loppet på torsdag. Jag kommer aldrig vara någon särskilt snabb löpare men jag vet att vårt förhållningssätt till livet – ett liv i rörelse – tar oss förbi de hinder som dyker upp framför oss: St Hans backar är inget som stoppar mig, mer än en sten stoppar en rinnande bäck. Tålmodigt rinner jag.

Jag tar med mig den fantastiska känslan av att vara i positiv rörelse. Och jag sover gott ikväll, med vetskapen om att den kali som ger mig möjligheten att skydda mitt liv och hälsa är samma kali som ger mig liv och hälsa att försvara från första början.

Med vänlig hälsning,

Christian

Pekiti-Tirsia Kali Lund